En rapport från Tempo dokumentärfestival

Andreas Heilborn 07:49 8 Mar 2024

Även om årets Tempo dokumentärfestival har temat ”Pengar” så skulle det lika väl kunna vara temat ”Kvinnornas festival”. Både framför och bakom kameran är det just kvinnor som får ta plats från när och fjärran med både spännande berättelser och unika betraktelser. Ett sextiotal filmer visas i år där vissa sticker ut mer än andra.


Som vi har älskat handlar om artisten Sara Parkman. Vackert fotad av filmens regissör Gustav Ågerstrand och klippt av en av förra årets mer spännande regissörer Neil Wigardt. Med sina musikaliska rötter i den norrländska myllan tecknas ett melankoliskt porträtt med religiösa undertoner om musik, kärlek och längtan. Parkmans sökande är både igenkännande och ärligt.


Bye Bye Tiberias

Bye Bye Tiberias följer skådepelaren Hiam Abbas, känd bland annat som Logas Roys fru Marcia i teveserien Succession. Som ung gick hon sin egen väg och verkar känna en viss skuld för sina val. Dokumentären är gjord av hennes dotter Lina Soualem som lyfter fram de starka kvinnorna i deras liv. Det är även en hyperaktuell berättelse då palestiniernas historia också vävs in i dokumentären. Hiam Abbas gästar för övrigt festivalens sista helg.


”Går det att lära känna en person man aldrig träffat? ”frågar sig regissören Charlotte Landelius. Hennes Karin Boye – kunde jag följa dig kanske inte kastar nytt sken på Karin Boyes korta men innehållsrika liv men det är en vackert känslosam svartvit berättelse i lagom längd för den som inte känner till författaren. 
I en debattartikel i DN kunde man läsa att ”AI har ett kvinnoproblem som vi inte kan blunda inför”.  Debattörerna beskrev hur AI allt som oftast baseras på nuvarande manliga normer och den ojämlikhet som finns mellan könen. Sophie Comptons & Reuben Hamlyns Another Body visar ytterligare hur kvinnor drabbas på nätet av AI. När det kommer till möjligheten att ersätta någon annans ansikte med princip vem som helst är det just kvinnor som utsätts. I detta fall collegestudenten Taylor som helt plötsligt dyker upp på porrsajter, en slags hämndporr som visar sig vara mycket utbrett.  AI används också i dokumentären och dokumentärfilmarna är medvetna om att det kan användas till att göra gott också. Troligen världens första AI-dokumentär som tar upp ett mycket viktigt ämne.

Och vill man grotta ner sig i ett familjedrama rekommenderas varmt Bröderna Andersson. Den äldsta brodern är den kända regissören Roy Andersson. Ett väldigt nära drama gjort av hans brorsdotter Johanna Bernhardson. Av någon anledning tappade bröderna kontakten. Av de som fortfarande är i livet söker Bernhardson svar om varför. Man slås hur lika men ändå olika bröderna Andersson är. Hur svårt syskonrelationer är. En ömsint och sorglig berättelse.

Meteoriten

Närmar man sig temat för festivalen är filmen Meteoriten en bra dokumentär att inleda med. En nördigt rymdintresserad greve i Sörmland jagar en meteorit som slagit ner på hans mark. Men han blir inte först med att hitta den. Man tänker att det skulle slutat där men det blir en rättstvist av det hela. Vem kan egentligen äga något som fallit från rymden? frågar sig en av upphittarna. Borde någon överhuvudtaget kunna äga den. Girighet om äganderätt eller ej. Troligen är dokumentären inte slutet på denna underhållande historia.


Rutinerade dokumentärfilmaren Nils Petter Löfstedts Det omätbara är lika mycket en lovsång till samhällets vardagshjältar som en kritik mot den verklighet de arbetar i. Inom hemtjänst, äldrevård och barnomsorg arbetar framförallt kvinnor. Många med utländsk bakgrund. Det finns en stolthet i yrket men en önskan om bättre förutsättningar. Tänkvärd, upprörande och varm.


Apropå upprörande så visas även förra årets mest blodtryckshöjande dokumentär Breaking Social om hur vissa roffar åt sig på bekostnad av andra.
 I den Oscarsbelönande dokumentären American Factory skildras det kulturkrockar mellan kineser och amerikanare. Men det är framförallt en ganska sorglig syn på arbetare och ekonomi. Eat Bitter skildrar också på ett sätt kulturkrockar mellan den kinesiska arbetsledaren och de lokala arbetarna i Centralafrikanska republiken. Men regissörerna Pascale Appora Gnekindy och Ningyi Sun går djupare än så. Kanske att kvinnorna själva med sina olika bakgrunder bidrar till att människorna öppnar sig så pass mycket. Hårt arbete, drömmar och intressanta möten varvas med villkor för arbete man inte känner igen sig i.

Blix not bombs

Politik på hög nivå är det i Blix not bombs. Till ytan tycks det vara en P3 dokumentär om den förre diplomaten Hans Blix arbete i jakten på massförstörelsevapen innan Irakkriget 2003. Egentligen inget nytt under solen presenteras.
 Men lyckligtvis går regissören Greta Stocklassová djupare än så. Den nu nittiofemåriga Blix har fortfarande ett piggt och knivskarpt intellekt och Stocklassová vågar ställa honom mot väggen. Hade han något ansvar för USA invasion av Irak undrar hon och åker omedelbart ut i trapphuset. Men det verkar finnas en ömsesidig respekt mellan generationerna, kanske till och med Blix uppskattar den rättframma stilen. Riktigt ärliga svar kanske vi inte får men ändå ställs den viktiga frågan, kan vi lära oss något av historien?

I Tempos mest kulturella sektion, Music & arts hittar man Everybody in the Place, An Incomplete History of Britain 1984–1992 av regissören Jeremey Deller. Med fokus på musikstilen house förklarar han hur samhället i 1980-talets England såg ut. Intressanta betraktelser även om det blir lite väl filosofiskt ibland. Det är befriande att Deller likt bland annat dokumentärfilmaren Raoul Peck använder sig av kulturella fenomen för att så tydligt påvisa hur den kom att påverka hela samhället.

Vidare i Tempos program finns en märklig dokumentär om återskapande av konstkuppen på Moderna museet 1993, mer om kvinnors förutsättningar då som nu och mycket annat.

Gratulerar Tempo till en bra mix av dokumentärfilmer. Hip, hip hurra! Må festivalen leva minst ett kvartsekel till.

Årets upplaga av Tempo dokumentärfestival pågår till den 10 mars. Läs mer här

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera