Gustav Ågerstrand: "Det hade blivit en helt annan film om vi inte hade varit vänner"

13:41 4 Mar 2024

Han har följt artisten Sara Parkman med kameran när hon försökt förstå sig på kärleken. Snart kommer det dokumentära porträttet Som vi har älskat

År 2024 är de svenska musikdokumentärernas vår. Efter den första svenska synthfilmen Düsseldorf Skåne, Imperiet-skildringen Ett hjärta är alltid rött och sydsveriges svar på Searching for Sugarman - Filmen om Kal P Dal - är det nu dags för en dokumentär om artisten, aktivisten och kompositören Sara Parkman. Världspremiären av Som vi har älskat öppnar årets Tempo dokumentärfestival som pågår mellan 4 och 10 mars. 

Bakom kameran står Saras vän Gustav Ågerstrand. Han har försökt fånga personen bakom scenpersonan Sara Parkman, under inspelningen av albumet "Eros Agape Philia", som fokuserar på ett ämne hon länge velat undvika – kärleken i alla dess former.

Hur väcktes tanken att göra en film om Sara?
— Hon har alltid fascinerat mig. Sara och hennes kreativa parhäst Hampus brukade ha som motto – ”gå dit det känns”. Och det tycker jag verkligen att de gör. Att jag filmar och följer henne under den första skiva hon gör som faktiskt handlar om något som är sårbart för henne själv - det var inget jag kunde förutse. Men det sammanföll på ett för filmen väldigt fint sätt.
Sara är min vän, och det känns som en ynnest att få göra en film om henne. Och att få komma så nära henne med kameran.

Ja, det är en väldigt intim film. Hur såg era samtal ut kring hur nära du fick komma och hur mycket du fick filma?
— Vi pratade om det några gånger under processen. Det är vissa saker som jag inte alls fick filma. Exempelvis pratade vi inledningsvis om att jag skulle filma Sara hos den psykolog som vi båda har gått till. Men hon kände sedan att det var för nära, vilket jag tror var bra. Sara har också ett eget hus på landet, som är en oas för henne, där jag har varit privat. Där bestämde hon också att jag inte fick filma. Den sortens gränser tror jag är sunda. Det är främst en film om hennes konstnärskap. Jag behövde inte ha tillgång till alla rum.

Hur skulle du beskriva Sara Parkman? Om du skulle välja en låt som skulle beskriva henne - vilken skulle det bli? 
— Hon är ett riktigt energiknippe. Ständiga påhitt. Alltid något nytt i sikte. Mycket lekfull och djupsinnig. Hon är också märkbart omtänksam och fin i hur hon bemöter människor. Det är fint att se hur hon är med vänner, men också med människor som hon möter på gatan. Jag skulle välja olika låtar för att beskriva henne. Hon är en person med stor spännvidd. Jag tycker att filmen gör det på ett ganska bra sätt. Filmen börjar med Jag ropar, som ger uttryck för det mörka och kraftfulla…. “All min skit och mitt skav” som Sara sjunger. Filmen slutar sedan med Eros Agape Philia, som ger uttryck för olika former av längtan och kärlek. “Som vi har älskat” kommer från den låten.

De exakta orden lyder: "På vår grav ska det stå – som vi har älskat". Vad ska det stå på Gustav Ågerstrands grav? 
— Jag har faktiskt en kaligrafi hemma på väggen, som min käresta har gjort åt mig där det står “I love you, we are all going to die.” Att påminna sig själv i vardagslivet om att livet faktiskt är ändligt kan göra att vi får syn på det som är viktigt.

Några minnesvärda ögonblick från inspelningen av Som vi har älskat?
— Det första jag kommer att tänka på är när vi skulle spela in vissa av de drömsekvenser som är med i filmen. Vi är uppe på Ställbergs gruva. Det är ett par dagar innan nyårsafton. Det är svinkallt och snöigt. Och Sara ska springa omkring naken i snön. Allt för konsten. Jag är glad att dessa scener blev så viktiga i slutversionen av filmen.

Hur har er relation påverkats av filmen? 
— Vår vänskap har verkligen varit en tillgång. Eller. Mer som att - det hade blivit en annan typ av film om vi inte hade varit vänner. Nu blev det så att filmen utspelar sig i en period i livet där det både för mig och Sara handlar mycket om att bli vuxen - vad det nu innebär. Ska man bara sluta leka, eller finns det sätt där leken får ta andra former?

Sara Parkman är känd som en av Sveriges kanske mest upptagna personer. Är det en myt? 
— Haha.. Hon är faktiskt otroligt upptagen. Jag är lite likadan. Det kan också vara något som bidragit till att det funkat så bra. It takes one to know one. Men hon är också bra på att vara helt ledig ibland. Koppla ifrån och åka bort, så det finns ändå ett slags balans kring jobbet.

Du är utbildad dokumentärfilmare. Vad är det som lockar med det dokumentära filmspråket? 
— Jag bara älskar att få berätta dokumentärt. Dokumentärfilm har speciella kvalitéer. Att det är något som verkligen händer framför kameran, i ett sammanhang där vi annars aldrig skulle få vara med. Som den filmfotograf jag är, går jag verkligen igång när det finns ett genomarbetat bildberättande. Att kameran på något sätt blir osynlig. Det kan vara genom långa tagningar, eller omärkliga kameraförflyttningar. Det finns något i när dokumentärfilm emulerar spelfilm. Det är verkliga scener som utspelar sig, men det är välberättat och vi blir insläppta, på ett sätt så att upplevelsen hamnar i en typ av uncanny valley – kan det här hända på riktigt? Det uppstår ett slags hänförelse.

Berätta gärna om dina kommande projekt och filmiska drömmar! 
— Just nu, samtidigt som den här filmen har premiär, producerar jag svt-serien Gift vid första ögonkastet. Jag kommer att jobba med det nu under ett år. Jag längtar efter att sedan få fortsätta hålla på med bildberättande och filmfoto, fortsätta utforska gränslandet mellan det fiktiva och det dokumentära. Att ge mig på att göra en långdokumentär igen, det händer först om jag stöter på någon eller något som känns angeläget och tilldragande -– såsom det kändes med Sara.

Som vi har älskat inviger Tempo dokumentärfestival den 4 mars. Filmen har svensk biopremiär den 27 mars. 
Läs även Tempo dokumentärfestival firar 25 år 

Stad: 
Kategori: